//

Hästsport - en historielektion

Hästsport innefattar sport, idrott och andra rekreationsaktiviteter med hästar.

Hästsporter som utövas över hela världen är ridsport (banhoppning, dressyr etc.), travsport, galoppsport och hästpolo. Det finns också många hästsporter med begränsad kulturgeografisk utbredning, bland annat rodeo, tjurfäktning och engelsk rävjakt.

Hästsport har idag stor betydelse i det svenska samhället, både socialt, kulturellt och ekonomiskt. Enligt Jordbruksverkets beräkningar fanns 283 100 hästar i Sverige i oktober 2004 och 56 000 anläggningar för hästhållning. Omkring en halv miljon personer beräknas syssla med hästsport varav 85 % är kvinnor eller flickor. Hästnäringen bidrar med 8 miljarder kronor till landets bruttonationalprodukt (0,34 procent) och 4 miljarder i skatteintäkter varav 1,1 från spel. Total direkt och indirekt omsättning i hästnäringen beräknas till mellan 30 och 56 miljarder kronor om året.

Historik

Hästsport och ridsport har existerat ända sedan hästen tämjdes i Mellanöstern för 6000-7000 år sedan. I främre orienten och Indian hade man bland annat utvecklat ryttarlekar som liknar vår dags gymkhana. Även kapplöpningar och en enkel variant av hästpolo hade utvecklats i detta område. I norra orienten, mot ryska gränsen spelades många olika ryttarlekar där man bland annat skulle riva tält eller sticka vildsvin med svärd eller lansar.

I nuvarande mellanöstern och Egypten användes hästdragna stridsvagnar under andra årtusendet f. Kr. för strid, nöjesjakt och rekreation. De största körtävlingarna kom dock under antiken och under romarrikets storhetstid. I både Grekland och Rom tävlade man med häst och vagn och i Grekland blev kapplöpningen en del av olympiska spelen år 680 f. Kr i den 25:e olympiaden. I Rom var dessa kapplöpningar så stora att de tävlande ekipagen till och med "sponsrades" av olika politiska grupper. Vagnarna målades även i antingen rött, grönt, blått eller vitt, beroende på vilken årstid de användes. Dock var känslorna så starka under dessa tävlingar att många av dem slutade med svåra upplopp och kravaller på gatorna i Rom.

Ridsport och hästsport fick inte någon större status i Europa förrän under 1800-talet. Banhoppning blev officiell statussport 1865 efter att "Royal Dublin Society" anordnat tävlingar i långa och höga hopp under en utställning. Intresset för ridsporten ökade därefter stadigt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och år 1900 var hoppning godkänt som en olympisk gren i OS i Paris Frankrike. Dressyren blev först godkänd 1912.

I och med att intresset för ridsporten blev större ökade även efterfrågan på hästar som klarade av de påfrestningar som krävdes och som hade talang för antingen hoppning eller dressyr eller både och. Många prestationshästar som de tyska varmblodshästarna Hannoveranare och Holsteinare utvecklades och även större hunterhästar för jaktritt och hoppning. De flesta varmblodshästar utvecklades med hjälp av det engelska och det arabiska fullblodet vilket gav snabbhet och ädla linjer till de nya sporthästarna. Talanger inom hoppning, dressyr och fälttävlan användes vidare i aveln och idag har vi ett väl utvecklat system för avel och träning av tävlingshästar på högsta nivå.

Hästsport med ponny

Under mitten av 1900-talet började man tävla med ponny på elitnivå och utvecklingen av ponnyer som mötte dessa atletiska krav har hållit i sig. De skulle ändå vara lugna och stabila i temperamentet och lätthanterliga. Det blev en trend som håller i sig än idag. Bland annat utvecklades den brittiska och den tyska ridponnyn och i nutid har vi även börjat utveckla en svensk ridponny.

Sverige har bland annat det inhemska Gotlandsrusset använts till ponnytrav och ponnygalopp ända sedan reglerna ändrades. I USA finns speciella utställningar och körtävlingar för miniatyrhästar och Falabella-hästar. Något som är lite ovanligare men som existerar i både USA, England och mellersta Europa är Agilitytävlingar, liknande de för hundar. Med den skillnaden att de använder små ponnyer. Den lilla shetlandsponnyn är mycket populär som agility-häst.

Ridkonsten, eller förmågan att rida har en mångtusenårig historia och troligtvis började den samtidigt som människan insåg att hon kunde tämja och nyttja hästen i sitt arbete. Med ridkonst menas även att man ska kunna rida hästen i fin form och med rätt hjälper. Ridkonsten yttrar sig idag i flera hästsportgrenar som till exempel dressyr, Hunt seat eller Westernridning. Idag har även barockridning, även kallad Akademisk ridkonst, blivit populär. Den bygger på den ridkonst som beskrivs av 1600- och 1700-talets stora namn, som Antoine de Pluvinel och François Robichon de la Guérinière m.m.

Människan tämjde hästen för 6000-7000 år sedan, och troligtvis kom man ganska tidigt på att man kunde sitta på hästen och "styra" den. Det första beviset på att människan red hästen och tillverkade utrustning specifikt för det ändamålet dateras från ca 700 f.Kr. Bevisen var efter folkslaget skyterna som levde i gamla Persien. De tillverkade enkla sadlar och träns. Sadlarna var för det mesta inte mer än filtar som knöts på hästens rygg med rep. Dock hade man inte speciellt stor kunskap i hur hästarna rör sig.

 

Hästsport i antikens Grekland

Den första, nu kända, hästfilosofen och tränaren som formulerade sina teorier om hästskötsel och ridning var fältherren och skriftställaren Xenofon som levde i antikens Grekland. Han anses vara en av de verkliga grundarna till den klassiska ridkonsten. Hans bok Om hästar och ridning betecknas som världens äldsta bevarade handbok om hästsport och konsten att rida.

Hästsport 1500-talet

Långt senare utformade medeltidens riddare nya principer för ridkonsten. Under renässansen fick den verklig status som en av de konstformer och vetenskaper som 1500-talets adelsmän förväntades behärska. I Italien utvecklades ridkonsten av stallmästarna i Neapel, Grisoni och Fiasci, med metoder som ofta var hårda och grymma. Bland annat beskrev Grisoni ett ohumant sätt att få en trög häst att röra sig mer framåt genom att binda brinnande halm i svansen. Även att binda fast en levande katt eller igelkott kunde ge samma resultat. Helt sjukt, eller hur!

Hästsport 1700-talet

Ridkonsten förfinades och blev mjukare i Frankrike av Ludvig XV:s hovstallmästare François Robichon de la Guérinière (1688-1751) som brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader". De la Guérinière verkade bland annat som beridare hos kungen mellan 1730-1751 där han förfinade och utvecklade ridningens principer. Bland annat definierade han en klassisk sits som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. Hans uppställda mål att göra hästen lätt, lugn och lydig så att den är ett nöje att rida i alla gångarter är lika aktuella i dag. I sin bok École de Cavalerie som gavs ut 1733 illustrerades bland annat den djupa och balanserade sitsen. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en komplett vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade även övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans och utvecklade galoppombytet som idag är en väldigt vanlig rörelse inom dressyren, där hästen byter mellan höger och vänster galopp. Guérinières teorier om hur man gjorde en häst lugn, lydig och lättlärd gäller till dags datum.

Det finns många olika typer av ridstilar, konster, beroende på var de har blivit utvecklade, i vilket syfte de utvecklades, och vilka hästar som användes. De mer kända ridskolorna som fått inspiration från de la Guérinières principer är den Spanska ridskolan i Wien i Österrike och Cadre Noir i Saumur i Frankrike. Mindre känd är ridkonsten på Pyreneiska halvön som kombinerat den klassiska ridkonsten med praktisk nytta, till exempel för att driva boskap. I motsats till Spanska ridskolan har Cadre Noir alltid varit en kavalleriridskola som utvecklats och förnyats genom åren. Spanska ridskolan använder sig dock av liknande pelare som användes i Frankrike under 1600-talet. Pelarna var ett påhitt av soldaten och vetenskapsmannen Antione de Pluvinel som skrev en bok med gymnastiserande övningar och rörelser som var tydligt illustrerade av tecknaren Crispin de Pas. I sin bok använde han pelarna som ett riktmärke och hjälpmedel i att samla sin häst. I boken fanns även en beskrivning av "levad". Detta är ett språng i luften som bland annat hästarna vid spanska ridskolan tränas till.

Även i Storbritannien utvecklades ridkonsten. Dock kunde inflytandet begränsas till enbart en person, William Cavendish (1592-1676) som var en hertig i Newcastle. Cavendish var kavallerichef men räknades som otroligt inkompetent. Under sin exil i Antwerpen 1658 skrev han och publicerade en bok inom ridkonsten som sedan utökades ytterligare år 1667. Dessa båda böcker lovordades av den franske mästerryttaren de la Guérinière.

Den nuvarande hästsportens dressyrridning är en klassisk ridning som har sin grund i militärens krav på praktisk ridning från 1800-talet fram till militärens "avhästning" på 1950-talet. På senare tid har man startat en klassisk ridning kallad barockridning som har sitt namn från just den tid då ridkonsten stod på topp i Europa. Då hade hästens betydelse i strid minskat och man såg på ridningen som en konst där målet var att få sin häst att röra sig så vackert och balanserat som möjligt.

Andra ridstilar inom hästsport än den klassiska som använts i Europa är till exempel westernridningen i USA. Denna har utvecklats från det gamla boskapsarbetet till häst och arabernas och de asiatiska ryttarfolkens speciella ridkonst.

 

Caprillis hoppsits 1800-talet

Caprilli är en avdelning inom hästsporten som främst används inom hoppning och jaktritt. Caprilli innebar att man sitter i fältsits, det vill säga stående i stigbyglarna och följer med hästens språng. Caprillitekniken utvecklades av kaptenen Federico Caprilli. Han levde mellan 1868-1907. Han utvecklade ridkonsten till en stil som var mer lämplig för ridning utomhus eller när hästen hoppar. Federico var chefsinstruktör vid de italienska kavalleriskolorna. Då dominerades ridningen i Europa mycket av den ridning som man lärde ut i armén. Där tränades man ofta på att rida ut i strid vilket innebar mycket ridning i terräng och över naturliga hinder. Istället för att ha en samlad undergiven skolhäst ville Federico se hästen som en förlängning av människan. Han lärde sina elever att följa hästens linjer och rörelsemönster och att rida i kortare stigläder. Detta var en enorm kontrast mot den klassiska ridkonsten där man red på långa stigläder med nästan raka ben. Vilket gjorde att man satt djupare i sadeln.

Federico Caprilli lärde ut en teknik inom hoppningen som kallades "il systema". Vilket lärde ryttare att följa hästens rörelser

Federico utvecklade sin teknik vidare och menade att man skulle rida lätt framåtböjd och stående i stigbyglarna för att hela tiden enkelt kunna följa med i hästens rörelser utan att störa hästen. Tekniken byggde på en urgammal teknik som använts av stäppnomader och orientaliska ryttare. Som ett resultat av Fredericos läror blev italienarna oslagbara inom banhoppningen och tekniken adopterades av kavalleriskolor över hela världen. Efter Federicos död har tekniken blandats upp i den klassiska ridkonsten med Caprillis "systema". Idag lutar sig alla ryttare framåt medan man hoppar och den klassiska fältsitsen när man står upp över hästens rygg används vid galopper utomhus, som när man rider över bommar eller inom hoppningen.

Olika ridstilar inom hästsporten

Det absolut vanligaste sättet att rida på idag är den klassiska skolridningen, även kallad engelsk ridning. Den grundar sig på de gamla lärorna från Frankrikes och Storbritanniens hovstallmästare. Det finns flera olika stilar att rida i, även om alla i grunden utvecklats ur den klassiska ridningen.

Inom galoppsporten har man en ganska egen stil som arbetats fram genom en teknik avsedd att minska luftmotståndet. I ett lopp rider jockeyn med mycket korta stigläder och sitter på så sätt högt över hästen och framåtlutad över hästens hals.

Westernridningen har ju sin grund i de gamla boskapsskötarna i USA under 1700 och 1800-talet. Långa dagar på hästryggen krävde en bekväm sadel och inte minst en bekväm ridstil. Westernstilen är därmed mer avslappnad och man sitter med fötterna något framför resten av kroppen med relativt långa stigläder.

Inom den klassiska ridningen finns även vissa mindre skillnader. Inom dressyren rider ryttaren på långa stigläder för att sitta ner i sadeln. Detta även i trav eller galopp medan en hoppryttare kortar sina stigläder för att lättare kunna ställa sig i fältsits över hästen när den hoppar. Men i grund och botten härstammar all slags ridkonst från Xenofons läror under antikens Grekland.

När man sitter i damsadel sitter man med båda benen åt ett håll.